The wrong direction!

Jag återkommer till Passenger och jag återkommer till "The wrong direction" då jag hittar mycket i låten som känns aktuellt just nu. Än en gång...jag är sååå förtjust i Passenger...ja, jag är tjatig, jag vet!

Jag grunnar mycket just nu och det finns onekligen en hel del att fundera över i vårt samhälle. Det uppstår ständigt nya situationer att förhålla sig till...eller att välja att inte förhålla sig till...om det nu är möjligt.

Just nu funderar jag över hur två populära och välkända profiler i Kalmar stad kunde gå ut på sin gemensamma podcast (poddradio, poddsändning) och i etern prata om en lokal politiker i synnerligen vulgära termer...jag vågar nog t.o.m. använda det slitna ordet kränkande. Och räcker det att efteråt säga förlåt...det var dumt gjort? Hur tänkte man här?

Nu är man polisanmälda och ärendet ska ha sin gilla gång som det brukar heta, men det är säkert många som har åsikter åt än det ena...än det andra hållet.

Demokratin är något som jag vill att vi ska vårda ömt och en del av denna är yttrandefriheten. "Jag delar inte dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem." Voltaire sägs ha sagt ungefär så och det är ett citat som säger väldigt mycket om vad demokrati och yttrandefrihet är. Men det finns gränser även för detta och frågan är om inte detta var under bältet och över gränsen på samma gång? Att man inte gillar åsikten att folkomrösta om Linnéuniversitetets placering är en sak och här har man säkert en och annan liktänkande dessutom. Det är, om jag har förstått det rätt, sakfrågan.

Oavsett om det visar sig att man har begått ett brott eller ej så har man nog redan fått sitt straff och konsekvenserna av den kränkning man basunerat ut kommer förmodligen att bli tuffare än man kunnat föreställa sig. Varumärket Kalmar FF har redan agerat och jag kan tänka mig att en och annan kund också kommer att agera. Var och en gör sitt val och väljer eller väljer bort. Så fungerar vi! Jag är också en kund och jag har också ett val. Jag vet hur jag kommer att agera.

Mark Rosenberg sjunger:

"You build you´re heart of plastic, you´re cynical and sarcastic and end up in the corner of you´re own." Jag tror inte att det var menat att bli så illa...jag tror faktiskt inte det, men det blev inte bra...det tror jag att många håller med mig om. Låt säga att man hade basunerat ut detta om min fru...eller min dotter...eller min syster på grund av att hon hade politiska åsikter inom ett visst ämne. Jag hade varit rasande...förmodligen! Och jag hoppas att min fru...eller min dotter...eller min syster hade blivit ännu argare än mig om man hade blivit utsatt för detta. Vi måste reagera!

Mark Rosenberg sjunger:

"I hide behind my jokes as a form of protection, I thought I was close but under further inspection, It seems I´ve been running in the wrong direction oh no."

Vi skämtar om allt och ska också kunna skämta om allt, men när skämten handlar om en person och när skämten blir vulgära (vad som är vulgärt är nog subjektivt) tror jag att det är klokt att vara varsam och försiktig. Samtidigt tror jag på ett äkta förlåt och kan det framföras på ett hjärtligt och ärligt sätt så är mycket vunnet...även om man senare skulle bli fälld för ett brott. Brottsoffret mår inte per automatik bättre av att brottslingen blir fälld utan kan mycket väl behöva ett ärligt förlåt. Och blir man inte fällda så kan ett hjärtligt och ärligt förlåt ändå betyda väldigt mycket för den drabbade. Men då måste man också vara beredd att ta emot ursäkten.

Ska en politiker behöva tåla mer än andra bara för att man är en offentlig person? Mitt svar blir ett rungande nej och synnerligen i det här fallet. Det går att bemöta andra åsikter på så många olika sätt och bättre sätt än som här blev fallet.

Respektfullhet, saklighet och ärlighet är också viktiga ingredienser i en demokrati. Ibland går vi åt fel håll och när vi inser det måste vi kunna vända och gå tillbaka. Vi drar förhoppningsvis lärdom av vårt misstag och går åt rätt håll i fortsättningen.

Tack Mark Rosenberg för inspirationen!

Vilket stolleprov! Göteborgsvarvet 2013

Lena Ph får idag rama in mitt inlägg med sin "Det gör ont". Här behövs ingen närmare presentation. Lena talar för sig själv och idag även för mig. Det gör ont, mina vänner, det gör ont!

Jag gjorde det! Jag gjorde det!

Igår genomförde jag så Göteborgsvarvet och det är med blandade känslor jag idag tänker beskriva denna löparresa...men sammantaget måste det ändå ses som en upplevelse av det positiva, men något udda slaget.

I startgrupp 21 med starttid 15.32 gav jag mig iväg och tanken var att gå ut lugnt och hålla kilometertider kring 6 minuter och gärna därunder om möjligt. Värmen var ett orosmoment, men regnmoln rullade in och gjorde att det inte blev gassande sol under hela loppet. Det hade gärna fått bli en och annan skur mer än vad det blev, men det fanns gott om planerade duschar utmed banan. Och räckte inte det så fanns det en och annan familj som satt i sin trädgård just intill bansträckningen och sprutade vatten på den behövande med sin trädgårdsslang...en av många häftiga ingredienser i ett Göteborgsvarv. Fram till 5 km höll jag också min utgångsfart av ca 5 min och 51 sekunder per kilometer, men det fanns ett problem...Göteborg är kuperat och uppförsbacken upp till första bron (Älvsborgsbron) sög ordentligt i benen.

De första 5 kilometrarna bjöd på underbar löpning, genom Slottsskogen och Majorna upp till nyss nämnda Älvsborgsbron. Tack och lov att banan kantades av tusentals åskådare för väl över på Hisingen var löpningen ingen större hit. I bostadsområden med betongunderlag och grus var löpningen om än slätt tämligen slätstruken. Åskådarna höll minen uppe på oss löpare, men det var en enda transportsträcka fram till nästa bro. Farten sjönk något och jag passerade milen på dryga timmen. Det var i paritet med den manliga vinnaren Jackson Kiprop från Uganda som dock hade sin sluttid på 1:03:13. Trots allt känns det så här i efterhand mer än förnuftigt att jag stannade vid varje drickalangning och drack rikligt. Det visade sig att det ändå inte var tillräckligt.

Så långt kändes det som att jag hade koll på läget och löpningen under kontroll...så kom vi fram till Göta Älvsbron med sin gigantiska och förrädiska uppförsbacke. Jag hade innan loppet fått tipset att gå uppför denna och till en början gjorde jag också så...tills jag skymtade avståndsskylten 14 km. Då kändes det som att jag fick förnyade krafter och började så smått att springa igen. Det var dock inte oproblematiskt då det var oerhört trångt om utrymmet. Det var förvånansvärt ryckig löpning att springa Göteborgsvarvet och instruktionerna till oss löpare att hålla till höger om vi ville springa sakta följdes tyvärr inte alls. Detta till en del framdansande löpares stora förtret...jag lider med de som hade krafter, men som inte fick plats att ta sig förbi...det måste ha varit frustrerande. Personligen tog jag mig så uppför backen och när utförslöpan kom kändes det riktigt bra. Faktum är att utförslöpningarna förmodligen var min styrka under hela varvet...kanske är logiskt när jag tänker efter. MEN i slutet av Göta Älvsbron kände jag hugget för första gången...krampkänning i höger lårmuskel. Ajajaj! Det kändes tungt! Just i det ögonblicket ropar en av åskådarna att Tre Kronor leder med 2-0 i semifinalen mot Finland och visst jubel infann sig bland både löpare och åskådare. Ytterligare en härlig minnesbild av årets Göteborgsvarv. Nåja, nu var det "bara" 6 km kvar och det skulle jag väl orka.

Mer vatten och sportdryck piggade upp och vi begav oss av mot Avenyn som, om ingen tidigare har tänkt på det, är en enda lång (visserligen svagt uppför) uppförsbacke. Här var det oerhört trångt, men Avenyn kantades av många många åskådare. Mäktigt! Jag har inga starka minnesbilder av Avenyn för nu hade krampen gjort sig påmind mer än en gång och jag inser att jag inte kan ha varit en särskilt vacker åsyn. Att leta löpstil med krampkänningar här och var måste var en konst och jag vet inte hur det gick till, men jag hittade någon slags löpsteg i alla fall. Ja herre jisses vilket stolleprov detta var...jag inser det nu, men i mål skulle jag. Så var det bara! Vid nästa vätskepaus passade jag på att stretcha ut lårmuskeln...då högg det till i vaden istället. Hahaha! Helt sanslöst! Nu fanns inga tider i tankarna längre utan nu handlade alla tankar om att ta mig framåt och att göra det löpandes...så fort jag stannade upp högg det till så det var otänkbart.

Nu var även kilometerskyltarna rena lättnaden och när vi passerade 19 km kändes det som att det skulle gå vägen. Det gick sakta, men det gick framåt. Vatten och sportdryck gör underverk och när vi hade tagit oss upp för sista backen och Slottskogsvallen uppenbarade sig så var det en helt fantastisk känsla. Jag kunde t.o.m. genomföra en spurt (ja, det kändes som en spurt, men fick jag se en inspelning av den så skulle jag kanske behöva revidera ordet spurt) och gå i mål. Vilken känsla vänner, vilken känsla! MEN nu i skrivande stund gör det ont...det gör oändligt ont. Benen är inga ben...det är stockar jag bär på och som knappt håller mig upprätt. Jag bävar för hur det känns imorgon då träningsvärken brukar vara som värst dag nummer 2.

Hur som helst har det varit ett fantastiskt äventyr. Jag är djupt imponerad över arrangemanget...att man kan få iväg 64 000 löpare under en dag och att man lyckas göra det på ett så smidigt sätt. Helt fantastiskt! Inramningen är makalös! Publik i massor...kompisgäng som har picknick vid sidan om banan och hejar på...studenter som sitter i sina öppna fönster med plakat och glada tillrop. Alla funktionärer som langade dricka...som visade vägen...och som hjälpte oss löpare med allt vad vi behövde hjälp med. Otroligt professionellt alltihop! Jag tog mig också tid att njuta av omgivningarna medan jag hade kraft att kunna göra det...Göteborg är en fantastisk stad och miljön vi sprang var helt magnifik. Hisingen var ingen hit, men stundtals var det löpning med älven tätt intill och det var ju så klart läckert. Sammanfattningsvis var Göteborgsvarvet en folkfest och ett evenemang av sällan skådat slag och jag är bara lycklig och glad över att jag trots allt genomförde det. Det var ett stolleprov, men det var ett stolleprov med mycket positivitet och glädje i sig.

Kommer jag att springa igen? Hmm! Just nu gör det så ont och i det läget ska jag nog inte ta ett beslut. Förmodligen finns jag inte på startlinjen nästa år även om jag skulle vilja genomföra ett varv efter bättre uppladdning och med mer gedigen träning i kroppen. Kanske 2015 eller 2016...eller inte alls! Just nu är jag bara stolt och lycklig över min guldmedalj som är beviset för att jag tog mig igenom 21 km i som det kändes som en lång uppförsbacke.

"Och alla omkring...de märker ingenting...det gör ont!" sjunger Lena Ph. Jag kan lugnt säga att alla omkring märker alldeles tydligt hur ont jag har. Jag brukar inte gå på det här viset!

"Run Johan Run"

Iron Maiden i sin monster-hit "Run to the hills". Och är man i Göteborg på ett hotell några stenkast från Ullevi så är det klockrent med en inspelning just härifrån. Göteborg...denna underbara goa stad!

Nu är det dags och jag är redo tillsammans med mina båda svågrar. För ett år sedan satt vi i Karlevi och kaxade upp oss. Det slutade med ett handslag och ett löfte om att genomföra Göteborgsvarvet 2013. Nu är vi här! Nu är vi på plats! Personligen tycker jag att 21 km känns som en oändlighet, men nu ska jag banne mig fixa det...det är målet...att ta sig runt och i mål på Slottskogsvallen i eftermiddag. 

Vi har triggat varandra och peppat varandra under året som gått och jag låg bra till i höstas. Träningen var kanon och jag mådde bra...riktigt bra...sen kom vintern och med den alla baciller från förskolan. Jag kunde inte stå emot och nu är formen mycket oviss. Trots det är jag en glad och lycklig man som ändå känner sig tillräckligt kry och fräsch för att ställa sig på startlinjen. Kl 15:32 i eftermiddag ger sig därför nummer 65446 ut på en osäker resa runt Slottsskogen, Majorna, Älvsborgsbron, Hisingen, Göta Älvsbron, Avenyn, Götaplatsen och tillbaka till Slottsskogsvallen. 

Spotify är uppdaterat med en ny spellista (med det oerhört fyndiga namnet Göteborgsvarvet 2013) och musik i öronen kan lyfta fram löparen till stordåd...tror han. Samtidigt är det nog så att det gäller att njuta av folkfesten, sorlet, vimlet och allt runtomkring detta evenemang. Jag ska försöka lyfta blicken och hänföras av de omgivningar jag springer förbi och igenom...visst är det ganska fascinerande att få möjlighet att springa på särskild avsedd plats endast för mig och sisådär 66 000 andra löpare. Det känns stort! Det kan bli varmt! Det kan bli regn! Det pratas åska! Det kommer att slå gnistor om löparskorna!

Göteborg...visa dig nu från din bästa sida så ska jag göra mitt. Då möts vi på en kärleksfull resa som vi sent ska glömma. 

Framgångsguden - tror någon på den?

Ben E Kings jättehit "Stand by me", men här med fantastiska Tracy Chapman. En riktigt bra cover!

Det finns artister och det finns artister. Många skrivs det dagligen om. De har gjort än det ena och än det andra. Det är skandaler...det är sex, drugs and rock'n'roll...det är brustna äktenskap och nya förälskelser...det är paparazzis och löpsedlar. Och vi vältrar oss stundtals i stjärnornas lyx...i deras lycka, men allt oftare i deras olycka. Vissa artister skrivs det inte en rad om...integriteten och det privata livet är något privat och personligt. Men musiken och det som hör därtill skrivs det desto mer om och jag tycker Bruce Springsteen är ett sådant exempel. Jag kan inte minnas att jag har läst om några skandaler även om det säkert har funnits några försök att hitta något även på honom. Bob Dylan är en annan med stor integritet och Tracy Chapman är en tredje. Det är musiken som talar...det är musicerandet som är i fokus. Lovely!

Jag funderar just nu en hel del över gudsbegreppet och närvaron av en gudomlighet. Många av tankarna väcks av Olle Carlsson och boken "Kristendom för ateister". En bok jag varmt rekommenderar oavsett om man är troende eller inte. Ibland behöver man reflektera och jag har alltid haft svårt för kristendomen då jag sett religionen som dömande och fördömande. Det är så förbaskat mycket snack om synd och syndernas förlåtelse...har jag tyckt.

Olle Carlsson talar om Framgångsguden och jag vill påstå att han har en hel del poänger. Olle skriver:

"På 2000-talet har vi i princip avskaffat kristendomen i Sverige, men en annan Gud har tagit den kristna gudens plats, nämligen Framgångsguden. Vår västerländska kultur bygger på konkurrens. Vi är extremt tävlingsinriktade och vi värderas utifrån hur framgångsrika vi är i vårt arbete, hur mycket pengar vi har och efter hur vi ser ut. Man kan tala om de tre P:na: Pengar, Prestation och Popularitet. Vi ser på oss själva med Framgångsgudens ögon och värderar oss själva utifrån våra framsteg när det gäller arbete, utseende och materiell status. Om den kristna guden har avskaffats för att man ansåg det vara en dömande gud, så har vi dessvärre ersatt honom med en kanske ännu grymmare despot. Framgångsguden är upphöjd och dyrkad i vår kultur, men lever också inom oss, som en ständigt dömande röst och inre kritiker."

Vidare skriver Olle:

"I en värld där vi indoktrineras att vårt värde ligger i hur duktiga vi är på jobbet, hur mycket snyggare vi är än våra vänner, hur mycket större hus vi har än våra grannar och så vidare, blir vi ensamma och misstänksamma. Vi kan inte lita på att andra vill oss väl och vi går omkring och känner oss konstant otillräckliga och är rädda för att misslyckas."

Olle är mycket provocerande när han skriver om Framgångsguden, men jag är benägen att hålla med om att vi lever i en tuff tid där mycket mäts i framgång och pengar. Det är inte framgångsrikt att vara nöjd och belåten. Mycket vill ha mer och ribban höjs ständigt. Jag måste tyvärr inse att en del av Olles beskrivning även stämmer in på mig själv och jag är nog personligen den största boven för mig själv då jag liksom många andra är alldeles för "duktig" på att döma mig själv. 

I Framgångsgudens spår kan det se ut på följande sätt och jag tycker att det är bra att reflektera över Olles ord än en gång. Även om man inte håller med så är det definitivt tänkvärt och nyttigt att grunna över hur vi skulle önska att det var:

"Vi köper och konsumerar och översköljs med kataloger med saker vi tror vi behöver för att räddas från alltings tomhet och meningslöshet, men alla vet vi ändå innerst inne att den räddningen aldrig kan vara mer materialism och ständigt högre standard. Det sägs att så länge man kan ta ett varmt bad, dricka en kopp kaffe och har smör hemma, så tillhör man den absoluta överklassen i världen. Vi har för länge sedan passerat gränsen för vad vi verkligen behöver för att få våra fysiska behov tillgodosedda. Vi befinner oss i en konsumtionskarusell som inte leder någonstans. Så fort vi köper det reklamen lockat oss till att köpa upplöses dess värde och vi luras att tro att det är något annat materiellt vi behöver. På trettiotalet sägs det att ett barn hade i genomsnitt fem leksaker. Idag har ett barn i snitt mer än femhundrade leksaker och då är säkert inte skräpet från alla 'Happy meal' medräknade. 

Vi är som robotar som ständigt matas med nya teknologiska upptäckter som vi luras att konsumera. Men inga tekniska mirakel eller innovationer kan stilla hjärtats hunger eller ge verklig vila för själen. Verklig mening med livet och den sinnesro som fyller vår djupaste längtan kan vi bara få tillfredsställd genom äkta möten och relationer. Genom att möta oss själva som dem vi innerst inne är. Genom att se våra medmänniskor i ögonen och förstå att de är det viktigaste som finns och genom att upptäcka den kärleksfulla kraft som skapat oss och som genomsyrar allt liv."

Vad har vi för behov? Hur pass mycket är våra behov redan tillfredsställda? Och vad är viktigt i livet? Det här med framgång är mycket intressant. Vi ser alla säkert olika på vad som är framgång och vad som inte är framgång och jag smakar på ordet....framgång....fram...gång...att gå framåt. Jag nöjer mig tillsvidare med att konstatera att det är det som får gälla när jag på lördag ställer mig på startlinjen för att göra premiär i Göteborgsvarvet. 21 km ska avverkas och för mig personligen känns det som en framgång om jag skulle klara av att genomföra loppet. Om det så skulle vara att jag går fram...det är ju i princip en framgång i ordets rätta bemärkelse.

"Stand by me" får bli mitt ledmotiv när jag imorgon sätter mig i bilen till Göteborg..."Stand by me"...jag behöver allt stöd jag kan få...både på lördag och i livet i övrigt och jag stöttar gärna jag också om det behövs. Det är kärlek i att stå vid sidan, heja på, peppa eller bara finnas tillhands när det behövs, men framgångsguden...tror någon på den? Tror jag på den? Nej, det gör jag ju inte...inte alls.

Trubaduren vaknar till liv!

Chris Rea i en av sina riktigt sköna låtar - "On the beach". Det är goa harmonier och alltid härligt gitarrspel när Chris Rea levererar sin musik och jag får en omedelbar sommarkänsla. Mina tankar går omedelbart till öländska stränder i allmänhet och Böda Sands beach i synnerhet. Nu måste man visserligen inte vistas mitt på stranden för att få en härlig sommarkänsla, men för mig är sommaren mer eller mindre alltid förknippat med att vara åtminstone strandnära. 

Även i år kommer jag att vara trubadur under sommaren och även i år blir det tre fredagar på Strandnära Sandbergen i Stora Frö - detta smultronställe på södra Öland. Vill man njuta av mycket god mat, mycket god dryck och sköna musikaliska sommartoner så ska man absolut boka bord här. Jag finns på plats 5 juli, 26 juli och 2 augusti och utlovar speciella kvällar. Det är en alldeles säregen atmosfär och vi kan nog kalla det tidernas fredagsmys. För mig är det definitivt fredagsmys i alla fall. 

I skrivande stund ser det ut att bli ytterligare några spelningar under sommaren och jag lär återkomma med tider och platser. Sommaren övergår i höst när Ölands Skördefest drar igång och jag kommer även i år att finnas i Triberga - denna gång under skördefestens fredagskväll. Då finns jag hos glaskonstnärerna Robert Huber Petersson och Betina Huber i Ateljé Oldergården - en helt fantastisk miljö även det. Öland är i sanning mer eller mindre oslagbart!

När trubaduren börjar vakna till liv och gitarren kommer fram mer kontinuerligt än under vinterhalvåret...ja, då är det ett gott sommartecken. Kropp och själ får värme...rösten mjuknar upp och letar toner...fingrarna byter grepp över strängarna och repertoaren får sig en uppryckning. 

Det är sommar på gång vänner...det är sommar på gång!

Vi syns "on the beach", men vi syns framförallt på Strandnära och i Triberga! Välkommen! 

Krama varandra i trafiken!

Ett klassiskt klipp från Nöjesmassakern från 80-talet med i huvudsak Åke Cato, Sven Melander och Gösta Engström. Åke Catos uttryck "Krama varandra i trafiken" är inte enbart skön humor utan kan mycket väl vara ett sammanfattande uttryck på hur det borde vara ute på våra vägar dagligdags.

Jag satt igår i bilkö innan och på Ölandsbron. Bakgrunden är att Trafikverket nu har startat upp ett mycket nödvändigt jobb med att lägga ny asfaltsbeläggning på Ölandsbron och det är givetvis något som vi är många som har väntat på. Därom råder inget tvivel...det är mycket bra att det blir gjort.

Dock medför detta att trafiken stoppas upp ordentligt och att köbildning blir något mer eller mindre ofrånkomligt. För mig tog det ca 1 timme och 15 minuter att köra den knappa milen från motorvägen vid Rasta i Kalmar till rondellen vid Netto i Färjestaden. Personligen är det inget bekymmer, men jag tänker att det innebär ganska stora vardagsförändringar för en och annan familj. Tänk dig att vara ensamstående med barn, boende i Färjestaden och med jobbet i Kalmar. Det innebär i runda slängar ca 2 timmar mer tid på förskola eller fritidshem under dessa 2-3 veckor som det rör sig om. Nog behöver man tänka om i planeringen och nog behöver man vara en fena rent logistiskt.

Än värre blir det nu med ambulansutryckningar. Igår blev jag omkörd av två ambulanser (den ena stod det Löttorp på och den andra stod det Borgholm på) och jag funderade så klart på vad som skulle hända vid ett akut sjukdomsfall i Byxelkrok i samma stund. Här gäller det att ambulansberedskapen är god, men framförallt handlar det om att kunna ta sig in till länssjukhuset i Kalmar på ett säkert sätt, men samtidigt snabbt sätt. Hur ser samordningen mellan Trafikverket och landstinget ut? Finns det någon sådan samordning? Jag utgår ifrån att det verkligen gör det, men hur man löser det på ett bra och smidigt sätt...ja, det måste vara i det närmaste omöjligt. Jag vill påstå att arbetet på bron kan vara förenat med livsfara under de här 2-3 veckorna och att det därför är viktigt att ha en god beredskap för hur man säkerställer ölänningarnas behov av akut sjukvård under dessa förhållanden.

Hastigheterna på bron är sänkta till 30 resp. 50 km/h med anledning av beläggningsarbetet och det är mycket klokt. De som arbetar på bron måste kunna känna sig säkra såväl som att bilkörningen måste ske lugnt och städat. Vi måste helt enkelt "krama varandra i trafiken" om det ska fungera väl. Ändå har det visat sig att en del trotsar reglerna och kör om (över heldragen linje) med följden att trafikrytmen kraftigt försämras. För vissa är en kram oändligt långt borta och det handlar mer om att se till sig själv och hur oerhört viktigt det är att just jag kommer fram snabbare än andra.

I den bästa av världar kan vi få en bra beläggning på Ölandsbron, samtidigt som ambulanser kan ta sig till länssjukhuset snabbt och säkert och samtidigt som pendlare och turister kan ta sig lugnt och säkert över bron i båda riktningarna. Det kräver ansvarsfulla förare som "kramar varandra" och hellre hjälper än stjälper och som har en god uppmärksamhet och det kräver en god beredskap mellan alla inblandade. Som den drömmare jag är vill jag tro att det går att åstadkomma, men hur realistiskt är det?

Med förhoppning om noll incidenter på Ölandsbron de närmaste veckorna och alla andra veckor också och med löfte om att dela ut många kramar under tiden. Rattmuff på er alla!

Vänskap och vänner!

Bruce Springsteen i en avskalad pianoversion av "My hometown". Jag tror inte att det går att sjunga och framföra en låt mer innerligt och passionerat än Bruce Springsteen. Han ger alltid allt till sin publik och så även igår när han avslutade sina Sverigespelningar i Friends Arena med att spela hela "Born in the USA"-plattan från början till slut. Och vilket slut sen..."My hometown" ligger som sista spår.

Jag hade många vänner på plats i Friends Arena igår och jag vill på det här sättet hylla vänskapen och vad som kommer i vänskapens tecken.

Maria som skickade små korta inspelningar från konserten med jämna mellanrum. Jag satt framför TV:n i soffan och tittade på film med familjen. De uppskattade inte lika mycket när jag spelade upp en nyinspelad trudelutt, men de uppskattade att se pappas armhår som stod rakt upp under låtarna. Jag antar att man är lite av en nörd när man följer hela konserten på Aftonbladets live-uppdateringar. Men med Marias MMS som ackompanjemang blev min kväll helt fantastisk. Men då vet jag så klart att det inte är någonting mot att vara på plats där det händer...när det händer. Om man aldrig har varit på en Bruce Springsteen-konsert så är det helt enkelt ett måste...det är något absolut utöver det vanliga. Tack Maria för att du delade med dig till mig och Anna. Vi skulle självklart varit där med er! Så får det bli om det blir fler chanser...han kommer väl tillbaka?

Johan som idag på facebook delade med sig av just "My hometown"...en inspelning från gårdagens konsert. Vilken låt...vilken publik...vilken stämning! Johan och jag hade i slutet av 80-talet och i början av 90-talet lite av en musikalisk vänskap. Vi spelade singlar...oj, vad vi spelade singlar och tillsammans tror jag att vi täckte upp mer eller mindre all ny musik. Singlar då var helt enkelt vinylplattor med 1,2 kanske 3 spår på sin höjd. Jag har stora delar av min samling kvar och jag kan tänka mig att det är samma för Johan. Idag stöter Johan och jag bara ihop med varandra och då är det tur att facebook finns. Där har vi kontakt och just idag är jag mycket glad över de tekniska möjligheter som vi lever med. Och Johan...du och jag har ju samma "hometown". Till sommaren hoppas jag att du och jag kan sätta oss på min ljugarbänk och prata minnen över en öl eller två...till tonerna av Bruce Springsteen. Självklart!

Ett rikt liv är ett liv rikt på vänner! Jag förmodar att jag har gjort något gott i livet som har förärats med så många fina vänner som jag har. Tack Maria! Tack Johan! Ni gjorde min lördagskväll till något mycket speciellt. Nu lyssnar jag vidare och tänker på mitt Färjestaden...vårt Färjestaden:

"I was eight years old and running with a dime in my hand
Into the bus stop to pick up a paper for my old man
I'd sit on his lap in that big old buick and steer as we drove through town
He'd tousle my hair and say son take a good look around
This is your hometown, this is your hometown
This is your hometown, this is your hometown"